Lördagsmiddag

Lördagsmeny: Oxfilé med bearnaisesås och klyftpotatis. Ni ser, jag äter inte bara mjälte och märg! Men visst, jag skulle inte betala vad den här magnifika, underbara, biten hängmörad oxfilé kostar hos slaktaren. Men när den dyker upp på presentbordet, då blir man lycklig.

Jag funderade ett kort tag på hur jag skulle göra den rättvis. Carpaccio var uppe på förslag, det är ju sällan man har möjlighet att göra det hemma vid köksbänken. Men egentligen var det ju givet. Ett sådant här stycke ska vändas i stekpannan och sedan in i ugnen. Det är lätt. Bearnaise är svårare. Jag tog hjälp av en vän, Thomas. Det kan ni också göra, men jag föreslår att ni lär er själva, det kan ni göra t. ex. här.

Jag har ett ganska kort förhållande till bearnaisesås. Förmodligen åt jag det när jag var en liten parvel, men så länge jag kan minnas har min far förkastat det som fantasilöst och förstört för alltid av halvfabrikat. Så med den uppfostran tog det många år innan jag vågade prova igen. Jag trodde det var något som miffon hade på pizzan. Nu gäller det att välja sina tillfällen. Jag skulle rekommendera en dos på en portion bearnaise var sjätte månad. Inte mer! Det är viktigt att hålla bearnaisen "lyxig", ni ser själva hur det slutade sist den blev populär! Den blev äcklig och fantasilös. Så trots den stora smaken vill man ha "tillbehör" som heter duga, förslagsvis hängmörad oxfilé eller kanske entrêcote de cheval? Nu är det viktigt att inte "smeta" in den fina oxfilén med bearnaise, nej, nej, nej, det skulle sabotera för alla parter. Ät köttet. Dippa klyftpotatisen, eller dina pomme frites, i bearnaisen. Njut med ansvar.

Tack Micke och Kalle. Jag drömmer drömmar om att äta den igen.