Julia Child och Bouef Bourguignon

Jodå, jag sprang och såg Julie & Julia på bio. Förstås. Julia Child har varit nere med mig sedan dag 1, då min dåvarande flickväns far lånade mig Det goda franska köket då jag skulle laga Bouef bourguignon. Eller om det var för att jag köpt svinlever utan att veta vad jag skulle göra med den? Those were the days.

Jag har sällan lagat något ur boken, som jag lämnade tillbaka (Tack för lånet R!) men köpte mina egna ex av. Men det är mycket god läsning. 25 sidor ägg, bara en sådan sak. Recepten är väldigt rara och utförliga, långa men aldrig omöjliga. Så när jag idag bestämt mig för att göra Bouef Bourguignon tänkte jag för en gångs skull följa ETT recept.

Men det gick inte hela vägen, intuition och kanonmat drog iväg för mycket. Nu står den och puttrar i ugnen. Luktar gott...

Så hur var filmen? Meryl Streep var bedårande. Bara att få se henne göra en ansats till att bena ur en anka över en hel bioduk var ju naturligtvis ett stort nöje! Jag satt längst fram. Julias moderna motsvarighet Julie var jag inte lika upphetsad över, hummerscenen gjorde mig direkt förtvivlad. Mycket mer än så tänker jag inte säga, gå och se den med någon du älskar lika mycket som du älskar anka, som älskar dig lika mycket som hon/han älskar löksoppa. Då kommer ni få en trevlig stund.

Soppa

Sedan sist har jag flyttat från Söders baksida, till Kungsholmens, nämligen Fredhäll. Det är inte baksidan för att det på något sätt är dåligt här, det råkar bara ligga på Kungsholmens rent geografiska baksida enligt allmän uppfattning. Om några månader när vattnen åter värms upp snurrar ön känd som Kungsholmen runt ungefär 180 grader och då lever jag på framsidan. Märkligt.

Men nu när löven trillar till marken vet ni att det som det heter dags för "soppa". Känner ni till soppa? "Soppa på en spik", någon? "I mitt kylskåp" kanske?

Jag hade lök, potatis, vitlök, rökt fläsk, vitt vin och dijon.
Tipset och trixet är att fräsa ingredienserna riktigt länge på låg värme, så att de nästan är helt tillagade, innan vätska tillsätts. I mitt fall vatten och vin, kanske en skvätt stödbuljong om du måste. Örter är ju trevligt också.

Bilden är en gammal en. Så ska den inte se ut, du måste riva av skinnet från fläsket och strimla köttet till lardons. Men servera med den bästa senapen, det tycker jag!

New York IIII: New York

Det var New York ja.

Porchetta var anledningen att jag över huvud taget åkte. Lätt överdrift. Men jag funderade på att bosätta mig i denna lilla lokal de kallar Porchetta. De gör mer eller mindre bara en grej, vilket är att långsamt, långsamt rosta pork loin inrullat i pork belly. Ständigt denna grissida. En mängd örter, rosmarin, fänkål och alla de andra fick också följa med i rullningen.

Det hela serveras antingen med bönor och med bittra gröna, kan det ha varit vår vän maskrosen som dök upp igen, rätta mig om jag har fel? Jag slickade tallriken efteråt. En tallrik potatis med "burnt ends" intogs också, vilket är vad det låter som, rester från trancheringen. Är du sandwich-typen får du grisen i en bulle från Sullivan st. Bakery, den kungliga brödlevernatören i NYC. Porchetta är som namet antyder, en inrättning inspirerat av Italien och borde kanske varit med i Del I av denna guide, men som man säger, mer New York än så här blir det inte. Det är exakt sådana här ställen man saknar hemmavid.


The Spotted pig är en av de restauranger som fick en stjärna i Guide Michelin när den kom till staden, vilket var väldigt nyligen. Beläget i West Village ser det mest ut som en Engelsk lantpub, med blommor och blader uppåt väggarna. April Bloomfield som ligger bakom stället inspireras också huvudsakligen av det brittiska köket, men också, som sig bör det Italienska. Sedan har Fergus även här varit och rört i grytorna.

Vi får ett bord längst inne i ett hörn på övervåningen. Sofforna är mjuka, väggarna fulla med fotografier. "Mysigt". Vår servitör kommer fram och ställer sig på huk och presenterar menyn. "Avslappnat".

Devils on Horseback är först ut. Dadlar i bacon och något sött, traditionellt mango chutney, här i något liknande med nejlikor, lika gott som det låter. Sedan kom en radda rätter in. Gnudi, som är en gnocchivariant men där man ersätter potatisen med ost. Resultatet är enastående. Konsistensen och smaken överträffar brorsan många gånger om. Ricotta, salvia och "brown butter" ackompanjerade gnudin. Makalöst. Faktiskt. Sedan hade vi kalvnjurar, som smakade, tja kalvnjurar. Det blir väldigt gott först när de blandas rikligt med senapsåsen. Sist, men inte minst, ännu ett grishuvud, även denna gång i form av Bath Chaps som jag nämde i samband med Momofoku. Denna gång drog de intresset till sig när de förklarade att de lagt till även ett tredje moment. De hade även rökt huvudet lätt. Spännande. Visst var det bra, det lilla extra, men långt ifrån nödvändigt. Nu har vi tallrikar överallt och äter en tugga här och där, maten hinner svalna innan vi är färdiga. Konstigt för en stjärnkrog, men naturligt för en gastropub. Det är här vi har spotted pig, och jag gillar verkligen att Michelin betygsätter maten framför allt. I övrigt doftar det jul i restaurangen, nejlikorna gör sitt jobb.

Runt hörnet från restaurangen står det vackra människor utanför en anonym dörr. Vi går in. Därinne är det fullt av vackra, vänliga människor. Vi har ramlat in på Empoyees only visar det sig. En bar, på riktigt. Här står de tre ägarna bakom baren och stojar, flörtar med damerna och blandra coctails på ett liknande manér som Tom Cruise i filmen Coctail, men utan att det blir löjligt. Hur lyckas de? Jag vet inte. Männen har mustacher, rockar som avslöjar deras rang och leenden man aldrig i livet skulle lita på. Vet inte vad jag drack, men det var bra. Det här är ett ställe jag kommer återkomma till. Alla stamkunder hälsade oss välkomna och livet lekte. Välkomna!

Mitt uttalade mål med mitt besök var att inte äta ett enda mediokert mål mat. Check. Jag skulle kunna fortsätta skriva om staden men nu är det slut för den här gången. Men först en sammanfattning, en s.k. "trendspaning":

1. Hög musik: Otto, Redhead, Momofoku och säkert några till hade en ljudnivå dubstep-männen på Plastic People i London skulle vara nöjda med. Ibland bra, ibland jävligt störande. Men att vid första tuggan på Momofoku få Jesus & Mary Chains Some candy talking på öronbedövande volym var högst försvarbart.

2. "Frukt i mat": Momofoku (Persika och grishuvud), Fatty Crab (Vattenmelon och grissida), Redhead (Friterad kyckling, cornbread och jordgubbar), MOMA (Fänkålssallad och blodapelsin, mycket bra kafémat).

3. "Kypare som sätter sig på huk"

4. Gurkan. Överallt. Mer än bara vatten.

5. Grisen springer ingenstans. Tro inte ni är trötta på den. Beställ geten, men inte för att den är ballare än grisen.

New York del III: Asien (100e inlägget!)

Redan över atlanten drabbades jag av Asien. Jag flög med Malaysian Airways. Deras tagline lyder ”Malysian Hospatility”, något jag grubblar på än idag. Vad betyder det? Varma Leenden? Det fick jag. Sedan sprang de runt och försökte hälla i oss öl, alldeles för ivrigt, så jag bad om en ögonmask. Några timmar senare skulle jag äta lunch, vilken jag inte känner att jag behöver kommentera kvalitén på, men den innehöll en odelad körsbärstomat som jag stoppade i munnen, slant på och bet mig i tungan. Inte kul alls.

Planen var att äta mycket bra kinamat väl framme. China town finns, sägs det. Jag kom bara till Canal Street, vilket knappt räknas. Detta grämer mig något ofantligt. Precis som med tacos har jag ingen riktig relation till kinamat, varken den ”svenska” eller ”autentiska”. Ta mig till Kina, nu.

Men det finns fler länder än Kina i Asien. Ett land heter Korea. Därifrån härstammar David Chang, Momofokus skapare. Hade som ni sett redan på förhand bestämt mig att det här är mitt ställe. Det finns en bild på en rökandes Fergus Henderson utanför Momofoku rökandes i samband med ett av hans gästspel där. ”Keeping it real” löd bildtexten, bara en sådan sak.

Mitt första fysiska var med Momofoku KO. Det var stängt, igengallrat, ointagligt. Alltid fullt. En gata upp ligger Momofoku Ssäm Bar. Öppet, inbjudande och alltid tillgängligt, om du har tålamod att köa. Eller kommer själv, såsom undertecknad gjorde. Boom, in i baren bara. Inga konstigheter. Mittemot mig hänger John McEnroe, inramad. Musiken är HÖG. Kyparen och jag säger ”sorry?” ett antal gånger innan min ”cured hamachi” dök upp. Underbart rosa, salt och silkeslen. Konsistenserna var en fröjd, små, små, rostade, krispiga ”puffar”, torkat, frasigt sjögräs och wasabi i rinnande form gjorde anrättningen fullkomlig. Rätt nummer två var till att bli grishuvud. Serveringen påminde inte alls om den jag själv presenterat några veckor tidigare, men väl från den jag åt på St. John Bread & Wine ett år tidigare. Detta sätt att tillaga grishuvud kallas Bath Chap, vilket jag inte visste då, men som jag naturligtvis återkommer till senare. Det de gjort med huvudet hursomhelst är att de först brässerat det, sedan skrapat av allt ätbart från skallbenen och format små kakor. Dessa friteras sedan. Det låter kanske märkligt, men resultatet är en succé! På något vis verkar de kunna portionera ut rätt mängd av huvudets innehåll i varje kaka. Verkligen en smaksensation, hela huvudet på 7 centimeter i diameter. Säkert mer smakfullt serverat enligt somliga. Ett av tillbehören var persika, vilket är en frukt. Jag har alltid avskytt vad jag kallat ”frukt i mat”, men i sammanhanget fungerade detta bra. Friterat grishuvud och persika, makes sense, kändes självklart, som häst och kärra ungefär.




Slutligen åt jag dessert. Det var någon slags paj. Förlåt, men jag kan inte minnas vad det var jag åt. Den var hemskt kall. Isbit. För mycket, för söt. Det låg jordgubbar på den.

Är du en sockergris skall du istället gå runt hörnet till Momfoku Milk bar. Där gör de glass, milkshakes och kakor. Inte så söt lät deras glass på saltgurka. Efter att ha frågat hur den smakar och fått en tveksam men entusiastisk min från glasstjejen får jag ett smakprov. Det var väldigt märkligt! Smakade verkligen precis som saltgurka. Gott? Äckligt? Bestämde mig för gott men ville verkligen inte ha mer än två skedar. Beställde istället en milkshake på flingmjölk och kanel. Flingmjölk är alltså ”cereal infused milk” vilket måste betyda mjölk som de låtet dra med flingor och sedan silat bort flingorna, ni vet precis hur det smakar! Gott.

Tredje och sista Momofokubesöket var en lunch, även denna skulle intas ensam, på Momofoku Noodle bar. Jag bestämde mig redan på förhand att beställa det allra billigaste på menyn. Detta visade sig vara nudlar med ingefära, sjögräs och saltgurka. Ständigt denna saltgurka, och den här var salt! Resans första vegetariska mål, kändes bra. Jättegott, visst, men som sittandes i baren såg jag all mat som skulle ut och ångrade flera gånger mitt ”snåla” val. Nåväl, det var rimligt och bra för mig. Men det var här det verkligen gick upp för mig att jag inte någonstans är trött på pork belly, eller grissida på svenska. Mannen brevid mig fotograferade också sin mat. Han var också själv. Som så många andra gånger under resans gång talade jag snart med en främling. Vi skrattade lite åt oss själva och varandra. Han visade sig driva en fransk bistro i, jajamän, KINA. Shanghai. Franck heter den. Hittade hans kort tidigare idag i kavajen jag bar då. Han var precis som jag i New York för att äta. Trevlig kille. Tror jag dräglade i hans mat.

Så jag är inte trött på grissida. Min vän tog mig till Fatty Crab. En lite restaurang i West Village som, hör och häpna, har sina rötter i Malysia. Skulle jag nu få reda på vad ”Malaysian hospatility” egentligen betydde? Stället skulle, allt enligt min vän, ensamt vara ansvariga för hela västvärldens relativt nyfunna vurm för grissida. Det låter som en överdrift. Men det är skillnad på grissida och grissida. Du kan i och för sig göra nästan vad som helst med den och det blir gott, men ni som vet ni vet och det är väl egentligen ingen hemlighet alls längre. Ni vet vad jag menar. Eller? Återigen, brässerad och friterad. Tror jag. Kanske den bästa jag ätit. Helt perfekt krispig, givande och fet. Allt det där som man brukar prata om, bara ett steg närmare perfektion. Eller var det perfektion?

Den serverades med ”pickled water melon” vilket betyder ”frukt i mat”. Gott. Samma tanke som med huvudet. Det där med att den skulle vara inlagd låter mer intressant än vad det faktiskt var, men du MÅSTE äta den. En anka med ris intogs också. Känner nu att jag borde skrivit det här inlägget lite tidigare för att minnas alla detaljer. Jag åt en hel del, men antar att det jag fortfarande minns kan klassas som oförglömligt. ”Malaysian hospatility” då? Nej, jag vet fortfarande inte vad det är.

Jag skulle kunna fortsätta ranta om sushi, ostron och pork buns men väljer att sluta här. Sammanfattning kommer snart.

New York del II: Tex-mex!

"Ringa erfarenhet" stod det på mitt tacos-CV när jag klev av planet. Jag räknade de gångrna jag ätit "tacos" på min ena hand. Barnkalas. Varför då? Tacos är ju jättegott tänker ni. Och det har ni ju rätt i. Om man bortser från en handfull vidriga burkar så tror jag hårt på en helt vanlig Santa Maria-taco. Men fråga inte mig, hur skulle jag kunna veta? Jag tackar ja om ni bjuder hem mig på taco-kväll.

När jag skriver taco inkluderar jag lite fördomsfullt all mex-mat. I den stora staden New York tog min vän mig till en vagn. Jag älskar vagnmat. Mat från vagn är en av mina stora passioner. I New York har de en väldigt snygg standardmodell som nästan alla verkar använda. Den är i blänkande stål, och oftast nedlusad med handskrivna menyer. Detta var en sådan.

Klockan hade slagit två första natten. En taxi hade tagit oss från Williamsburg till korsningen Myrtle/Wycoff avenue (som också är en tunnelbanestation, skriv upp det). Min vän hejar vant på mannen och kvinnan i vagnen och beställer och rantar. På Spanska. Min vän talar väl inte spanska? Jo, det visar sig att han lärt sig spanska i köket, då alla som läst Bourdain vet att New Yorks restaurangvärld är uppbyggd av just mexikaner. Wild! I handen får jag en taco. Eller det är en "quesadilla", vilket såvitt jag vet är en tortilla och att den på något vis ska innehålla ost.


Framförallt innehöll denna quesadilla kotunga. Små underbara, ytterst välkokta bitar av kotunga. Konsistensen och smaken var ren glädje! Tungan samsades med helt vanlig isbergssallad, en "hot sauce" och vad som bör ha varit Queso fresca, en alldeles vit och ganska underbar ost. Vi återkom flera gånger, det var liksom ett värdigt slut på kvällen.

Likaså är tex-mex en värdig början på en ny dag. Några kvarter ner ramlade vi Los Hermanos, känt från Anthony Bourdains No reservations. Ett fantastiskt gammalt garage som fungerar som tortillafabrik. I ena halvan av vad som fortfarande ser ut och skulle kunna fungera som bilverkstad sker tortillabak, medans garageport två rymmer serveringen. Vi beställer frukost, slår oss ned. Hemskt populärt ställe. Detta är bara en vecka efter att tv-programet luftats. Vi undrar om det är på grund av detta stället är fullt av vita foodies och hipsters snarare än mexare? Vi besatällde maten på amerikansk engelska...




Jag skulle tro att vi åt just tacos. De kom i dubbla bröd med gris och ko. Isbergssalade fanns där, men även tomat,lime och naturligtvis någon "hot sauce". Inte lika berusande som vagnen, men en av de bästa frukostar man kan tänka sig. Till detta drack jag Jarritos Tamarind, en väldigt spännande läskedryck på något som jäfördes med nypon. Verkligen toppen. Vidare gillade jag papperstallrikarna, plastgafflarna och utsikten in i fabriken. Där inne producerar de tortillas till stora delar av stadens mex-scen, men verkar ändå ha det ganska skönt. På en pall sitter en kvinna och river ost i en hink. Lite längre bort står en man och jobbar lojt med något, jag vet inte vad. Manãna?

Tex-mex kommer utforskas närmare. Jag ber om ursäkt för min okunskap i ämnet. Men det börjar verka kärlek banne mig.

"Vagnen"
Utanför tunnelbaneuppgången Myrtle/Wycoff, L-linjen, Brooklyn

Tortilleria Mexicana Los Hermanos
271 Starr Street,
Brooklyn

New York del I: Europa

Jag är i New York för att hälsa på min vän Tomas Reivinger, och för att ta del av hans fem år långa erfarenhet av mat i New York (Se bilden ovan). Utöver att vara allmän foodie spisar han också alsace-mat på Picnic Market & Cafe. Det är där jag börjar min resa. Resan från Newark var rätt hemsk, och tunnelbanan var lika seg som luftkonditionerad. Jag mår lite konstigt när jag ramlar in på Picnic och frågar efter min vän. Min lur fungerar inte som den ska, så Tomas är smått ovetandes om att jag kommit fram. Jag beställer en hamburgare, såsom man gör, och väntar.

Maten kommer. Det är en öppen hamburgare, något som senare skulle visa sig vanligt förekommande. Köttet är "grass-fed organic" som sig bör. Smakar utmäkt. På toppen: Gruyere. Gott. De franska friterade som följer med vill jag inte kommentera, och när min vän kommer nerför gatan ser han besviken ut, som han nästan skämdes. Men det var en god burgare, väldigt god med Svenska mått mätt. Appropå hamburgare, varför finns inte briochebullen på svenska hamburgerställen?

Han släppte ut mig på stan och gick in i köket. Jag tar mig ner till Lafayette street. Vet inte riktigt varför, namnet ringde i mitt huvud och jag mådde fortfarande lite märkligt efter resan, trots att hamburgaren började ge effekt. Jag går oplanerat runt på gatorna, Broadway, Prince street, Spring Street utan någon egentlig tanke. Jag tänkte Kaffe. Mitt mål med resan var att inte äta ett enda mediokert mål mat. Kaffet däremot, hade jag däremot låga förväntningar på.


Jag gick förbi Starbucks och ställde mig i den enormt långa kön på Think Coffee. Det såg ut ungefär som jag tänker mig att det första Starbucks såg ut, eller som en monstruös, Amerikansk version av Monmouth Coffee i London eller en ännu mer monstruös version av Mauritz i Göteborg. Mycket trä och kaffesäckar, trälådor och tidningar. Väldigt "funky" "baristor". Kakutbudet gjorde mig livrädd. Kopparna likaså. Men stället ingav någon sorts förtroende. Du kunde välja mellan nästan fem olika bönblandningar och personalen verkade faktiskt kunnig. Beställde cappuccino, det är väl så man gör i New York? Den kom i en pappmugg, inga konstigheter. Smakar faktiskt alldeles utmärkt, om det inte hade varit för det bissart tjocka skummet. Jag vet inte om de använder någon lustig fetthalt på mjölken eller om de har "turbo blås" på maskinen. Kaffet är rostat någonstans i närheten och är en ganska standard arabicablandning. Inte sensationellt, men koppen slog mina förväntningar med "minst några meter".

Som den goda "tjugonånting" från Stockholm jag är så går jag sedan och klipper mig på Freemans Sporting Club. Jag blev bara ganska nöjd. För att döda lite tid och jetlag kryper jag efteråt in i deras bar, belägen längre in i gränden.


Där dricker jag något de kallar Perfect old Pal bestående av Rye, campari, bitters och något mer. Bartendern gör ett utmärkt jobb och rör, rör, rör. En utmärkt coctail. Drick den.

Efter lite mer promenerande återvänder jag till Picnic. Denna gång ska min vän få visa sin sida av restaurangen. Den här gången väntar en Bicyclette på mig i baren. En del campari och två delar vin, serverat i ett platt champagneglas. Inte så dumt! Fergusreferenser... Kort därefter står en tallrik med MAT framför mig. Ännu en favorit: Konfiterat anklår. Till denna fantastiska skapelse kommer också Spätzle och blad. Spätzle låter ju väldigt tyskt, och det är det också, från Sydtyskland närmare bestämt. Trots detta har Alsacerna sedan länge tagit den till sig, och därför dyker den även upp här, på Upper west side NYC, en tidig höst 2009. Denna märkliga, och tyska, variant på pasta är underbar. Tror den dessutom kom i något slags baconrus. Bladen visar sig innehålla maskrosblad, som är bittert, bittert, men gott, gott. Jag är mer en nöjd och älskar helt plötsligt min vän, New York och mig själv.


Kvällen fortsätter i Williamsburg, Brooklyn. Vilket får mig att tänka på att jag kallar det här inlägget "...del I: Europa". Coctailen på Freemans var ju inte särskilt europeiskt. Men det är Williamsburg sägs det. Svenskområde. Dock märkte jag inget av det. Vi dricker en öl och tar en taxi hem. Nu är klockan runt två på natten och jag har varit vaken i en bra bit över 30 timmar. Dags att sova.

Men jag valde ju att kalla detta inlägg "del I, inte "dag 1", så än är det inte slut. Jag tänkte ju berätta om det europeiska New York. Jag spenderade mycket tid i East Village och på Lower East Side, och det hände många gånger att jag trodde jag befann mig i Europa. Har inget mer att säga om det.

En dag tog min vän mig till OTTO. Jag litar mycket på min vän, men var väl inte sådär jättesugen på pasta eller pizza, men okej. Stället ingår i Mario Batalis stall, och det väcker nog nyfikenhet hos de flesta foodies eller kockromantiker. Dessutom skulle priserna vara låga, sådär som stjärnkockar gör när de jobbat på den högsta skalan för länge. Interiören skulle vara inspirerad av en italiensk tågstation, vi kom dit vid den udda tiden fyra på eftermiddagen och stället var tomt. Det kändes inte som en tågstation. Vi slog oss ner i baren, och jag tror vi beställde en Bicyclette, jag minns inte riktigt. Efter att ha granska menyn, som inte innehöll några direkta överaskningar propsade min vän mig att beställa carbonaran. Jag tvekade, trots mina egna försök att få till DEN PERFEKTA carbonaran kändes det lite tråkigt. Men han lovade att jag inte skulle bli besviken. Så OK, jag tar den. Men först får vi in bröd från Sullivan street bakery, vilkas knådfria bröd jag bakat de senaste två åren. Ett väldigt gott ljust bröd, vackert och funktionellt inslaget i vitt papper. Trots detta har brödet tappat lite skorpa och stuns, men jag ger mig, det var grymt. Inlagda körsbär, tryffelhonung och dylikt dyker också upp. Men sen kommer CARBONARAN. Och det är den "by far" godaste jag ätit någonstans, någonsin. Min vän nickar åt min maniska blick och raljerar lite om att han kanske vispat äggvitorna eller något dylikt. Jag svamlar om vin, men det är förmodligen bara en makalös Pecorino jag tänker på. Vårlök återfinns också i underverket, grisbitsvalet är Pancetta. MAKALÖS. Min väns val med "sweet Italian Sausage", vitlök och escarolesallad är om möjligt nästan ännu godare. Jag var såld. Efter att ha sprungit runt halva Italien får man bättre spagetti på en TV-kocks jävla budgetrestaurang i New York. jag nästan skäms. God ost fick vi också. Och det bästa bemötandet... Priset för pastan var nio dollar, det är kanske 75 kronor. Jag förstår inte.





Det bör nämnas att när jag återkommer två dagar senare, vid niotiden på kvällen så hamnar vi i en kö som värdinnan uppskattar till ca. 45 minuter. Vi tar en promenad och återvänder efter en halvtimma. Vi har fått ett kvitto med ett Italienskt ortnamn på. Detta namn ska dyka upp på en sådan där snurrtavla. Stället ser ´ju ut som en tågstation. Aha! Efter en timma frågar vi värdinnan om vi missat vår destination. Hon säger då att nejdå, det kan ta en timma till: "I said 45 minutes to an hour, to two hours". Helvete också. Vi är hungriga och ger upp. Hamnar på Patsys, en inte alls lika charmig Amerikan Italienare. Jag är bitter. Men kaffet hos OTTO smakade skit. Lite som i stora delar av Italien faktiskt.

Lite mer om kaffe kanske? Ja! Jag hävdar bestämt att jag aldrig druckit bättre kaffe än i New York. Det låter som effektsökeri men är alldeles sant. Efter den positiva överaskningen på Think Coffee trodde jag att jag bara haft tur. Men senare samma dag ramlar jag in på Gimme Coffee!. Min första tanke, vad är det här med de
generiska namnen? Jag kommer aldrig komma ihåg namnet på de här ställerna. Jag går in och beställer en enkel espresso. Som svar får jag "Sorry man, we only do triple risterettos". Vad i helvete tänkte jag! Låter ju helt sjukt. Men jag iakttog och de vann. Det som först lät så konstigt var i själva verket ett hantag med ett djupare filter, där han pressade ner tre gånger så mycket kaffe än brukligt för en dubbel, och gjorde sedan en enkel espresso på detta. Allt utfört i ett nakenfilter. Smakade helt fantastiskt. Gimme Coffee har även en filial i Brooklyn samt några upstate.

En minst lika god kopp kaffe kan du dricka på Everyman Espresso. Även här på det så typiskt amerikanska nakenfiltret. Snyggt. Passa också på att kolla in Stock Vintage mittemot, en affär som fungerar utmärkt som museum om du gillar amerikanska arbetskläder från 1920-40talen.

Ni bör också dricka kaffe på Ninth Street Espresso
, vilka sägs vara "originalet", de som först tog gott kaffe till New York.
Det minst Europeiska är att det är så förbannat svårt att hitta Fernet Branca i den här staden. Men den finns. OTTO och style="font-style:italic;">Pastis är svaret. Om du går till Pastis tidigt på mogonen kan du också få se skräddaren Thom Browne äta frukost. Om du dricker Fernet till Frukost är din ensak.

Adresser:
Picnic Market & Cafe
2665 Broadway
Between 101 & 102, on the west side of the street, Upper West Side

Freemans Sporting Club & Freemans Restaurant
End of Freeman Alley, off Rivington Street, Lower East Side

OTTO
One Fifth Avenue, Manhattan

Think Coffee
248 Mercer St, nära Washington Park

Gimme Coffee!
228 Mott St, off spring St., Nolita, Manhattan

Everyman Espresso
13th st/2nd Avenue, East Village

Ninth Street Espresso
Ja, nionde gatan, i höjd med Aveny C och D tror jag. Alphabet city/East Village

Pastis
9 9th Ave, Meatpacking District

A knife, a fork, a bottle and a cork: that's the way we spell New York ELLER "I told you not to ask for money when I'm eating w hite fish+ham"

Hey Jim, Jim, just a minute y'all
I want to ask you somethin'
I want you to spell somethin' for me Jim
Can you do that? Sure John
But I want you to spell for me New York
John, why you ask me to do that?
I just want you to spell New York, Jim
Well alright, I'm gonna go ahead man

N-E-W Y-O-R-K, that's New York man
No Jim, you've made a mistake, Jim
I'm gonna teach you the right way
And the proper way to spell New York
Well, go ahead, John

A knife, a fork, a bottle and a cork
That's the way we spell New York, Jim - yeah

(Dillinger, 1983)

Hemma igen. Jag är inte killen som bloggpostar från min Razorphone efter maten. Det är konstigt nog att fotografera varje rätt som dyker upp framför dig. Så här kommer en sammanfattning i vad som uppskattningsvis kommer bli fem delar.