Sjögräs

Haveri. Det är det mest lämpade ordet för lådveckan dag fyra. Ingen låda för någon inblandad vad jag har förstått det som. Istället blev det indie-haute cuisine på restaurang Sjögräs. Namnet Sjögräs associeras tydligen för många stockholmare som baren man inte behövde leg på när de var minderåriga, alternativt en halvfull bar med för mycket rom. Och mycket riktigt blev ingen i sällskapet leggade, och rom, det drack vi. God var den också.

Från den ökända baren fick vi ta våra glas ut på gatan och in i grannlokalen för att komma till matsalen. En liten, och väldigt opretentiös sådan, med fula stolar, men de syns inte. I mitten finns ett pyttelitet kök med två kockar i. Det är verkligen pyttelitet. Du skulle få hålla i hatten och ögonbrynen ifall de skulle få för sig att flambera. Vår servitris för kvällen är en s.k. restaurangmänniska in i ben och märg. Väldigt, väldigt käck, ganska kunnig, och kan säkert dricka rom som få.

Förrätten jag föll för bestod av tunna skivor rå wagyubiff, något som seritrisen beskrev som "en variant på kobebiff". Jag har aldrig ätit kobe, men det här var himmelskt gott, härliga ´röda skivor med en sälta som perfekt plockades upp av det som låg ovanpå: ett fine de claire-ostron. Ljuvligt. På tallriken fanns även avrugakaviar, karammeliserade citrusfrukter och annat gott och smått.

Varmrätten var ett ångestmoment, då Fröken F beställde grisfoten jag hade paxat. Eftersom jag gärna äter från hennes tallrik ville jag inte beställa samma sak så jag gjorde det förbjudna. Ankkorv fois gras. Anklever är ett gift som ingen borde prova, starkare en heroin, men 1000 gånger farligare. En inkörsport till tyngre grejer, säger somliga. Jag kommer återkomma till detta laddade ämne vid senare tillfälle. Korven smakade fois gras, det behövs inte sägas något mer om den. Brevid den fanns ett ugnsbakat äpple, men idär man förväntar sig ett kärnhus fanns, simsalabim, ett konfiterat anklår. Äpplet och linsbädden var precis de rätta tillbehören som behövdes för att överleva "fettkorven". Alla runt bordet fick dessutom något som kändes som en bonus-side, jag fick en fransk bondomelett, helt utan twist, vilket kanske var lyckligt. På det stora hela så smakade maten fantastiskt, likaså vinet, en Crozes Hermitage från 2006. Vissa saker kändes "fräcka", andra mer gulliga.

Jag ger härmed Sjögräs mina hjärtliga rekommendationer, men gör inte som jag, fall inte för anklevern (du kan komma drömma mardrömmar, det har hänt mig).

Bilder kommer, måste bara hitta ett par alkaline-batterier till min kamera så jag kan ladda över dem till datorn.


Sjögräs, Timmermansgatan 24, Stockholm