"Ostron bör endast ätas under månader som innehåller bokstaven 'r'" läser man en hel del om så här års då Augusti övergår i September. Det struntar väl jag i under sommarmånaderna om jag vill, men visst känns det fräscht med höst och skaldjur.
Med detta i åtanken smet jag från studierna på stadsbiblioteket och in i deras rum för kokböcker. Det finns en hel värld där inne! Där nöp jag åt mig boken Ostron: En kulinarisk resa i tid och rum. Författarna Lars och Jane Hansare har lyckats göra en rätt rolig bok om ostronen, och kanske framförallt om kulturen runtomkring. Utöver de grundläggande avsnitten om arter och hur de lämpligast öppnas har de rest runt i ostronland, både i Europa och USA och kommit hem med recept och anekdoter. Just det här med recept på "ostronrätter" är något främmande för mig. Visst har jag ätit gratinerade varianter, men att vilja göra något annat än att skölja ner dem med citron ter mig främmande. Jag menar jag kommer ju testa, men hur stoppar man sig själv från att dra i sig alla när de väl är öppnade? Ostron Rockafeller har de två recept på, ett originalrecept från New Orleans och ett från Tore Wretmansdagar på Riche. Jag tänker återkomma om det efter jag prövat själv.
Något de inte tar upp i boken och som är en alldeles egen uppfinning (nåja) är "bakis-ostronet". Det är något som uppkom då Fröken F åt ostron för allra första gången med mig på Columbia flower market i London. Där finns (fanns?) en liten lucka i väggen där de på söndagarna säljer ostron i dussin, halvdussin och per styck. Det är denna som återfinns på bilden ovan. Där satt vi alltså bakfulla och hopplösa då vi köpte varsitt ostron, och poff! Sältan och fräschören från havet, långt från stadens brus tillsammans med den sura citronen hade omedelbar effekt. En slags motpol till dagen-efter-pizzan, som bara gör lidandet värre. Jag tror vi köpte några till direkt efter, men det räcker alltså med ett (1). I Augusti (gud förbude!) upptäckte vi ett liknande, om än mindre charmigt, "ostronhål" på ett bord i den nybyggda delen av Spitalfields market. Effekten var densamma.
PS 1: Min favoritskribent Terry Durack publicerade i veckan ett märkligt recept från Marco Pierre White innehållandes pasta och ostron i ostronskal som jag också måste prova.
PS 2: Boken Ostron: En kulinarisk resa i tid och rum måste jag lämna senast 21/10, plocka upp den du med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar