Djävulens njurar

"Devilled kidneys", eller stekta lammnjurar panerade med mjöl, chili och Colmans senapspulver serverade på toast, dränkt med dess egen vätska, kycklingfond och Worcestershire-sås, har varit på min önskelista länge. Dessutom ska mitt nyårslöfte ska vara att äta mer lamm. Svenskt lamm ska det vara, eftersom de enligt mina egna undersökningar verkar vara det gladaste djuren. Fritt bete och allt det där. Det ska väl inte vara så svårt att hålla?

Tillbaka till njurarna. Argentinaren jag köpte dem av rekommenderade att jag skulle lägga dem i mjölk ett tag innan tillagningen. Där gick han bet tror jag. Enligt Det goda franska köket, får man absolut inte blötlägga njurarna innan tillagning, då de drar åt sig för mycket vätska. Samma bok nämner också att lammnjure ska ha en "frisk, god doft", vilket dessa totalt avsaknade. De luktade avskyvärt! Men det var inte njurarnas fel, det var min uppfattning. Jag delade njurarna i två delar på längden och klippte bort senorna och det gråa inuti. Sedan panerade jag dem i ovan nämnda ingredienser. Åh, jag älskar Colmans, en svit från min tid i London, jag tog ganska rikligt, men var försiktiga! Det finns få kryddor som är så lätta att överdosera. Ner i den heta pannan gick de, där de efter ett tag fick simma med fonden och Worcestershire-såsen, och här är det viktigt att inte snåla! I slutändan fick jag lite för lite, du vill kunna dränka toasten i såsen.

Slutresultatet blev ok, njurarna hade tappat den förfärliga doften, men konsistensen är det som gör njurar för mig, den är helt unik. Mjuk och följsam. Mysig.

Receptet är, som ni säkert redan förstått, från Nose to tail eating.