"Tartar" på matjessill

"Ojoj, gör han tartar på matjessill!?"
- Ja det gör jag. Det kanske verkar lite onödigt. Varför bråka med något som matjesill? Varför laga något som inte är trasigt? Jag vet inte riktigt. Det ser lite härligt 80-tal ut till en början. Gert Klötzke har gjort något liknande (och honom gillar vi ju). Det blev också väldigt gott. Jag älskar sill, minns ni? Men det är bara matjessill som jag VERKLIGEN älskar. De andra sorterna hade jag, om jag var tvungen, kunnat leva utan.

Så här gör du: hacka matjessill, gräslök och rödlök, blanda med en liten klick gräddfil (jag tog för mycket).

"Rödlök? Är inte matjes skarp och röd nog som den är?"
-Nej det blev gott, bra för dess konsistens.

"Varför har han skivat potatisen så där löjligt?" -Det var ett skämt. En hommage till 1980-talets uppläggningskonst. I nästa inlägg staplar jag mat på höjden, en hyllning till det goda 1990-talet.

Sedan var det det här med att kalla min anrättning för "tartar". Vad är egentligen en tartar? Stavas det egentligen "tartare"? Måste den inte vara gjord på ko eller hästkött? Ett roligt svar skulle vara att namnet kommer från det centralasiatiska nomadfolket tatarerna, som påstås ha gillat att äta rått kött. Men så var det nog inte ändå. Ett mer troligt svar är att Escoffier gjorde en version på råbiff med tartarsås. Vilket egentligen inte alls svarar på frågan då jag inte vet vad tartarsåsen fick sitt namn ifrån. Hursomhelst har inte steak tartare innehållit tartarsås de senaste hundra åren. Därför tar jag mig friheten att kalla min middag för "tartar" på matjessill.


Jag lovar att sluta ställa "retoriska frågor" till mig själv.