Dag 2 i denna resa börjar som de flesta andra dagar med en portion gröt. Hungrig i gen blir jag först vid tretiden, då jag och mitt sällskap glider in på Fernandez & Wells i Soho. Inrättningen är relativt ny och skulle förmodligen klassas som vinbar. Låter kanske inte så brittiskt, och det gör inte heller den snorkiga kyparens franska accent. Vinerna kommer från Italien, Spanien och Frankrike, till dessa erbjuds främst ost och diverse charkuturier. Jag lockades att välja fois gras, men lyckades rädda mig själv ofch fullfölja min mission genom att istället välja den skotska varianten på blodpudding, black pudding. Fram kom fyra cirkelformade bitar pudding i sällskap med vad jag kallar för äppelmos och några skivor ciabatta. Inte kunde jag ana att skillnaden mot vår blodpudding skulle vara så stor, här var den späckad med brödsmulor och kanske nejlikor, kryddad och grynig var den. Gott, men jag föredrar den svenska varianten, framförallt Leijonbarens... Jag drack inte apelsinjuice till, utan något spanskt och rött.
Vägg i vägg med Fernandez & Wells ligger puben John Snow, vilken jag vågar kalla en institution. Ägt av det oberoende Yorkshirebryggeriet Samuel Smith lyckas de med konststycket att vara bäst och billigast. En pint kostar ofta under två pund. Jag drack Sovereign bitter, £1.79 eller så. De har flera pubar runtom i London, värd att nämna är The Lonsdale på Portobello Road, där de på sommaren har den bästa av "Beer gardens".
Lite barhoppande senare befinner jag mig på St. John i Smithfield. Tredje besöket på ett år, men den här gången är jag inte hungrig! Det är naturligtvis fullsatt då vi kommer in vid åttatiden på Torsdag kväll. Vi står i baren och dricker Cidre Breton. Till sist får vi ett litet bord brevid baren. Väl där måste jag äta något tänkte jag, och beställde in squash and bacon soup från barmenyn. Jag har inga direkta kommentarer angående den mer än att den hade samma färg som cidern jag drack och att smöret, återigen, var stenhårt! Brödet var gott och fyllde ju sitt syfte som soppans kamrat ändå, men varför detta kylskåpssmör!?
Konfunderad ger vi oss tillbaka ut på gatan och promenerar till Rivington Grill i Shoreditch. Klientelet är yngre, stämningen likaså, men menyn är förvillande lik den på St. John. Devilled kidneys, pork belly osv. och detta är ju inget märkvärdigt då det är engelsk husmanskost vi pratar om. Inget mer om det. Men, en kamrat vid bordet har beställt in "herring roes on toast" och ber mig smaka. Och detta blir den största upplevelsen från resan. Små njurliknande, liksom ihopkrullade delar av sill på toast med sallad och kapris. Men vad var det jag åt? Det smakade väldigt krämigt, inte så tranigt som sill vanligtvis gör, men ändå sill. Det smälte på tungan. Sällskapet försökte förklara det som någon sorts fiskägg för mig, men jag var inte riktigt med på noterna. Nu vet jag bättre, det är alltså Mjölke, sillhonans "rompåse". Det här är säkert något väldigt klassiskt, men jag var förbluffad!
En sväng förbi The Griffin och det nattöppna Tesco vid Hackney-central senare så var dagen slut.
Fernandez & Wells, 43 Lexington Street
St. John, 26 St. John street
Rivington Grill, 28-30 Rivington street
Det är sillspermier du åt. man kan ju argumentera för att det ger mer, eller i alla fall fler, för pengarna än rom. det är ju betydligt mindre könsceller. kan rekommenderas med strömmingsmjölke. mkt bra.
SvaraRadera