Vår, kyckling, vårkyckling

Den restaurang jag ätit flest gånger på i Stockholm är Tranan. Jag har ätit allt jag vill äta på menyn, flera gånger. Det är inte alls Stockholms bästa restaurang, men en av de trevligaste, och alltid god mat på bordet. Var lite osugen i fredags dock, tunn plånbok och längtan efter något nytt sade nej, men sedan jo då sällskapet var av finaste kvalité. Ny på menyn var en liten vårkyckling. Låter tråkigt tänkte jag, men min vän i lilla baren övertygade mig at så inte var fallet. Och om den var god! "Juicy"! Serverades med en lätt sky och lite grönsallad, smak av timjan och fänkål och en stänk citrus. Välkommen hem kära vår! Efteråt drack vi Minttu i källaren, lång historia...

Idag söndag var jag hembjuden på söndagslunch hos den blivande kocken Robert. Även här stod kyckling på menyn, "det är en hemläxa", förklarar Robert. Som förrätt serverade Robert en mycket reducerad kycklingbuljong med grillat misomarinerat kycklingskinn vid sidan av. Kycklingbuljong är något jag kan bli riktigt uppeldad över, och det här var inget undantag. Jag älskar hur buljongen kan smaka mer kyckling än kycklingen själv (hur är det möjligt?), när man smakar den känns kycklingköttet helt onödigt. Kycklingköttet i världens alla "färdigrätter" och kycklingsallader får mig att gråta. På riktigt. Bokstavligen gråta. Hur kan man lura en halv värld att äta skiten? Det lätt frasiga och krispiga kycklingskinnet är en annan detalj som oftast förbises, men som berättigar hela fågeln ensamt. Jag ska göra kycklingsallad på bara skinnet.


Låren och bröstet hade grillats och gått färdigt i ugn. Fänkål och vitkål glacerats i honung och rödvinsvinäger och grejer. Potatisen friterats i ankfett. Tomaterna hade legat i ugnen länge. Vackert.

Flitigt användande av ankfett ger suddiga bilder:

Tack för lunchen kompis!