Matbaren -till sist

Jag var inte först att besöka Mathias Dahlgrenska Matbaren, men jag var bäst. Väldigt påläst. Hade hela scenen framför mig. Vi slussades in till et av fönsterborden, där menyn låg liggandes på en lite exbricka. Brevid återfanns den omtalade "knäckepåsen", och japp, datummärkt. Innehållet var, precis som jag läst om det senaste året, gudomligt. Interiören var skandinavisk men lekfull, inte kitchig, men skojig. På bordet brevid satt Magnus Härenstam. Som sig bör. Levainbröd i föredömligt tjocka skivor, direkt från Valhallabageriet blir vi tillstickta. Och det är ju gott. På matsedeln kan man välja vad som helst, jag väljer oxkind. Den serverades med stekt lök, puré på saltgurka, och vad jag tyckte servitören kallade "potatisgrädde", men där tror jag att jag hörde fel. Men det skulle kunna heta så. En slags potatispuré i närmast rinnande form. Och det var gott. Paraddesserten på Ugnsbakad vildchoklad och tofféglass och gräddfil är även den god. Jag skriver god men menar kanske att det är livets nektar, jag tror ni förstår. Bordsgrannarna som inte var Magnus lutade sig nyfiket över våra rätter. De beställde även in samma dessert, OCH fick samma skämt från servitören om att glassen var toppad med bacon. Ur högtalarna hördes bland annat Mick Jaggers stämma. Till kaffet bjöd de på små fina madeleinekakor och chokladklubbor, allt enligt mitt huvud. Jag kom ursvulten, och lämnade MÄTT. Detta trots att deras koncept bygger på att äta flera halvstora rätter och jag bara åt två. Allt som allt är de unisona hyllningarna värda att ta på allvar.