Allt började med att jag såg en kvinna mortla sin aïoli på youtube. Det såg så fantastiskt ut. Först vitlöken, länge, sedan äggula, länge, sedan olivolja, långsamt, såklart. Resultatet blev grynigt snarare än fluffigt. Så har jag inte tidigare gjort. Min mortel var borta så jag köpte en ny. Krabban var ur säsong så jag köpte musslor. Jag hamnade i ett samtal med en väns mamma och hon berättade att hon mortlat aïoli och serverat den med blodig rostbiff i tjocka skivor samt ångade grönsaker. Så införskaffade jag mig en rostbiff. Jag hade besök och var hungrig, glömde köpa batterier. Det blev alltså ingen köttermometer, men det går ju bra utan menar jag.
Rostbiffen saltades och pepprades, bryntes, in i ugnen med några päror och ankfett. Moteln jag precis köpt var väldigt liten, aïolin fick klara sig på tre-fyra vitlöksklyftor och en äggula. Mala, mala, mala. Olivoljan tillsattes av en medhjälpare. Det tog lång tid, den blev fin. Men inte som på youtube. Hungern kom och köttet "kändes" ok. Tjocka skivor. Jorå, det såg bra ut. 55 grader celsius? Nej, strax under. Jag gillar smaken av blod så mycket att jag skäms, något torrare hade varit anständigt. Det var jättegott. Aïolin likaså, bra styrka tyckte jag, men förmodligen måste jag femdubbla dosen vitlök för att få fram önskad grynighet och konsistens. Förmodligen kommer min för lilla mortel framkalla många förbannelser. Men jag gör det här snart igen.
Salladen på bilden är slungad i en salladslunga. Jag trodde aldrig jag skulle köpa en så dum pryl, men den visade sig inte alls dum. Crisp. Salladen bär en dressing på Dijon och olivolja om det var jag som gjorde den. Ett stänk citron också eventuellt. Så nu vet ni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar